Hur mycket ska vi bry oss?

Gårdagens demonstration av högerextrema och antimuslimer i Stockholm var inte direkt något att höja på ögonbrynen för. Uppemot hundra demonstranter dök upp och ungefär det dubbla antalet i motdemonstranter. En del våldsamheter blev det men ingen egentlig sammandrabbning mellan de två grupperna. Så var det en lyckad manifestation för arrangörerna och bör vi oroa oss?

Visuellt föll nog det mesta på plats för arrangörerna. De fick en chans att rabbla islamofobiska mantran och slagord och den stora polis- och mediebevakningen gav ett uttryck för gruppens underdog-identitet. Antalet demonstranter var dock väldigt lågt och inga svenska talare tog till podiet. Detta var inte oväntat då till skillnad från brittiska EDL så har både norska och svenska Defense League sen sin början varit oorganiserade och få till antalet. Detta beror på de motstridigheter som präglat den högerextrema miljön i Norden där det varit svårt att hålla sams p g a ständiga inre konflikter. Man kan kanske tycka att uppemot hundra demonstranter är ett stort antal, men om man betänker att demonstrationens vision var något av en antimuslimsk missnöjesfolkfront så känns det som ett klent antal. Av antirasistiska tidning Expos analys att döma var dessutom svenska arrangörers inblandning mer eller mindre begränsat till ordnandet av polistillståndet för demonstrationen. EDLs dominerande roll i det hela har säkerligen också spelat en roll i begränsningen av antalet demonstranter. Gruppen har omskrivits flitigt i svensk media det senaste året. Förutom inom landets tidningar var gruppen centrum för uppmärksamhet i Uppdrag gransknings avsnitt Heligt krig som granskade de olika grupperna och personerna som Anders Behring Breivik skickat sitt tusensidiga manifest till. Man kan med andra ord gott säga att ett eventuellt samröre med EDL ger upphov till ett noggrant övervägande, även för högerextrema grupper.

Motdemonstranternas roll och betydelse för händelsen är något som måste diskuteras. Vid sådan här händelser kommer alltid frågan upp om man inte ger den lilla extrema gruppen för mycket uppmärksamhet genom den våldsamma situation som motdemonstrationer nästan alltid medför (OBS! Jag menar inte i någon mening att motdemonstranterna är skyldiga till oroligheterna, bara att oroligheter är väldigt svåra att undvika när man arrangerar motdemonstrationer i allmänhet). Jag tror det väsentliga här är att förstå att motdemonstranter, beroende på val av taktik och möjlighet till samordning, har en möjlighet att styra situationer, men samtidigt har väldigt svårt att göra sig fria från mediebevakningens dramaturgi. Mediebevakningen under demonstrationen går verkligen att ifrågasätta. Det sociologiska begreppet "setting the agenda" är relevant här. Om man livesänder ett tal av en uttalad antimuslimsk personlighet och ens läsare ger höga siffror, är det för att läsarna är intresserade av talet i fråga, eller är det för att de tror att det borde vara intresserade eftersom svensk media ger intrycket av att man borde bry sig?

För att återgå till motdemonstranterna. Att vi har antifascistiska nätverk och grupperingar runt om i landet som är redo att agera när den här typen av händelser uppstår är en stor tillgång. Det innebär ett väsentligt begränsande för de antimuslimska krafternas handlande och propagerande av islamofobi. Att antimuslimerna ständigt måste räkna med antifascistiska krafter i bilden när de planerar offentliga aktioner, är en oerhört viktigt långsiktig effekt av motdemonstrationer.

Hatbrott av islamofobisk karaktär är ingen ovanlighet i Sverige, men vi har ännu inte sett mer offentliga islamofobiska aktioner av den kaliber som vi till exempel finner i Förenta staterna. Avslutningsvis vill jag därför posta ett videoklipp nedan för att påminna om hur organiserad islamofobi kan se ut, när den är som värst. Hur hade situationen i Yorba Linda 2011 sett ut med tvåhundra motdemonstranter närvarande?

Rädsla AB

Imorgon kommer antimuslimska aktivister och talare gå samman i Stockholm för att demonstrera. Man kan nog påstå att demonstrationen kommer vara den första av sitt slag att anordnas i Sverige, åtminstone om man ser till storleken av demonstrationen. Som VIP-gäster för arrangemanget kommer en rad kända namn, bland annat Pamela Geller från amerikansk Tea Party, Robert Spencer som driver en av de största islamofobiska bloggarna, Jihad Watch, samt Tommy Ribson från högerextrema English Defense League.

Jag har ingen aning om hur den mediala bevakningen kommer att se ut. Troligen kommer det att vara mycket fokus på det eventuella våldet och agerande av motdemonstranter, men det jag hoppas på är att vi får se en omfattande debatt om islamofobins ekonomi och organiseringsförmåga. För vad denna manifestation ytterst sätt kommer att uttrycka, vad jag tror är en väsentlig poäng för deras arrangörer, är en illusion av en både nationell och internationell motståndsbrigad. Antimuslimerna vill ge bilden av sig själva som en militant folkrörelse som vågar visa sig på gatan och stå emot ett inbillat hot från muslimer. Man har byggt upp en föreställning, en världsbild av den europeiska och amerikanska offentliga sfären som en frihetszon där varje uttryck för muslimsk närvaro innebär en kränkning. Vilket negativt uttryck som helst av en person som man tros kunna identifiera som muslim, vävs in i en eskatologi där detta uttryck blir ett av många historiska angrepp mot denna frihetszon (från slaget vid Wien 1683 till idag). Antimuslimernas demonstration, deras sätt att göra sig synliga, blir ett förverkligande av deras inbillade motståndskamp. Genom att demonstrera synliggör de inte bara sitt motstånd, de påtvingar också oss andra deras världsbild, de ifrågasätter varför vi inte upplever hotet från islam så som de gör. Antimuslimernas demonstration är en aggressiv handling för spridandet av rädslas propaganda.

Men rädslas propaganda och strukturerna som när dess spridande är enkla att exponera. Det är också därför jag skriver det här inlägget. Jag vill påminna om hur viktigt det är att se aktörerna bakom islamofobin och de ekonomiska intresse som finns där. Att förstå att den slentrianmässiga rasismen och rädslan för det okända man kanske möter bland människor i vardagen är en sak, medan de personerna som omformulerar dessa rädslor till retorik, politik och aktion är en väsentliga och oroväckande kraft för negativa förändringar i samhället.

Jag vill därför idag rekommendera en rapport och en föreläsning (som i sin tur är en del av ett större forskningsporjekt). Rapporten heter Fear Inc.: The Roots of the Islamophobia Network in America och har tagits fram av det oberoende utbildningsinstitutet Center for American Progress. Det är en noggrann och intressant kartläggning av mediala medel, plattformar och ekonomiska strukturer som islamofobiska röster har nyttjat i Förenta staterna (både Robert Spencer och Pamela Geller kartläggs och diskuteras i rapporten).

Föreläsningen är från ABFs videotjänst och är av religionshistorikern Mattias Gardell. Gardell ingår just nu i ett större forskningsprojekt om Counter jihad-rörelsen och var som många nog vet kallad som vittne under rättegången mot Anders Behring Breivik. I föreläsningen låter Gardell i noggrannhet kartlägga de många olika influenser som låtit bygga upp Breiviks tusensidiga manifest.

Slutligen, för er som befinner er i Stockholm och vill visa att ni inte delar antimuslimernas förvrängda världsbild är här en länk till ett event på Facebook.

Take Care!