Gårdagens demonstration av högerextrema och antimuslimer i Stockholm var inte direkt något att höja på ögonbrynen för. Uppemot hundra demonstranter dök upp och ungefär det dubbla antalet i motdemonstranter. En del våldsamheter blev det men ingen egentlig sammandrabbning mellan de två grupperna. Så var det en lyckad manifestation för arrangörerna och bör vi oroa oss?
Visuellt föll nog det mesta på plats för arrangörerna. De fick en chans att rabbla islamofobiska mantran och slagord och den stora polis- och mediebevakningen gav ett uttryck för gruppens underdog-identitet. Antalet demonstranter var dock väldigt lågt och inga svenska talare tog till podiet. Detta var inte oväntat då till skillnad från brittiska EDL så har både norska och svenska Defense League sen sin början varit oorganiserade och få till antalet. Detta beror på de motstridigheter som präglat den högerextrema miljön i Norden där det varit svårt att hålla sams p g a ständiga inre konflikter. Man kan kanske tycka att uppemot hundra demonstranter är ett stort antal, men om man betänker att demonstrationens vision var något av en antimuslimsk missnöjesfolkfront så känns det som ett klent antal. Av antirasistiska tidning Expos analys att döma var dessutom svenska arrangörers inblandning mer eller mindre begränsat till ordnandet av polistillståndet för demonstrationen. EDLs dominerande roll i det hela har säkerligen också spelat en roll i begränsningen av antalet demonstranter. Gruppen har omskrivits flitigt i svensk media det senaste året. Förutom inom landets tidningar var gruppen centrum för uppmärksamhet i Uppdrag gransknings avsnitt Heligt krig som granskade de olika grupperna och personerna som Anders Behring Breivik skickat sitt tusensidiga manifest till. Man kan med andra ord gott säga att ett eventuellt samröre med EDL ger upphov till ett noggrant övervägande, även för högerextrema grupper.
Visuellt föll nog det mesta på plats för arrangörerna. De fick en chans att rabbla islamofobiska mantran och slagord och den stora polis- och mediebevakningen gav ett uttryck för gruppens underdog-identitet. Antalet demonstranter var dock väldigt lågt och inga svenska talare tog till podiet. Detta var inte oväntat då till skillnad från brittiska EDL så har både norska och svenska Defense League sen sin början varit oorganiserade och få till antalet. Detta beror på de motstridigheter som präglat den högerextrema miljön i Norden där det varit svårt att hålla sams p g a ständiga inre konflikter. Man kan kanske tycka att uppemot hundra demonstranter är ett stort antal, men om man betänker att demonstrationens vision var något av en antimuslimsk missnöjesfolkfront så känns det som ett klent antal. Av antirasistiska tidning Expos analys att döma var dessutom svenska arrangörers inblandning mer eller mindre begränsat till ordnandet av polistillståndet för demonstrationen. EDLs dominerande roll i det hela har säkerligen också spelat en roll i begränsningen av antalet demonstranter. Gruppen har omskrivits flitigt i svensk media det senaste året. Förutom inom landets tidningar var gruppen centrum för uppmärksamhet i Uppdrag gransknings avsnitt Heligt krig som granskade de olika grupperna och personerna som Anders Behring Breivik skickat sitt tusensidiga manifest till. Man kan med andra ord gott säga att ett eventuellt samröre med EDL ger upphov till ett noggrant övervägande, även för högerextrema grupper.
Motdemonstranternas roll och betydelse för händelsen är något som måste diskuteras. Vid sådan här händelser kommer alltid frågan upp om man inte ger den lilla extrema gruppen för mycket uppmärksamhet genom den våldsamma situation som motdemonstrationer nästan alltid medför (OBS! Jag menar inte i någon mening att motdemonstranterna är skyldiga till oroligheterna, bara att oroligheter är väldigt svåra att undvika när man arrangerar motdemonstrationer i allmänhet). Jag tror det väsentliga här är att förstå att motdemonstranter, beroende på val av taktik och möjlighet till samordning, har en möjlighet att styra situationer, men samtidigt har väldigt svårt att göra sig fria från mediebevakningens dramaturgi. Mediebevakningen under demonstrationen går verkligen att ifrågasätta. Det sociologiska begreppet "setting the agenda" är relevant här. Om man livesänder ett tal av en uttalad antimuslimsk personlighet och ens läsare ger höga siffror, är det för att läsarna är intresserade av talet i fråga, eller är det för att de tror att det borde vara intresserade eftersom svensk media ger intrycket av att man borde bry sig?
För att återgå till motdemonstranterna. Att vi har antifascistiska nätverk och grupperingar runt om i landet som är redo att agera när den här typen av händelser uppstår är en stor tillgång. Det innebär ett väsentligt begränsande för de antimuslimska krafternas handlande och propagerande av islamofobi. Att antimuslimerna ständigt måste räkna med antifascistiska krafter i bilden när de planerar offentliga aktioner, är en oerhört viktigt långsiktig effekt av motdemonstrationer.
Hatbrott av islamofobisk karaktär är ingen ovanlighet i Sverige, men vi har ännu inte sett mer offentliga islamofobiska aktioner av den kaliber som vi till exempel finner i Förenta staterna. Avslutningsvis vill jag därför posta ett videoklipp nedan för att påminna om hur organiserad islamofobi kan se ut, när den är som värst. Hur hade situationen i Yorba Linda 2011 sett ut med tvåhundra motdemonstranter närvarande?
