Att minnas al-Qaida

En kontrovers har nyligen blossat upp vid National September 11 Memorial Center i New York rörande en dokumentärfilm. Vid centret önskar man visa en film vid namn "The Rise of Al Qaeda" med NBC-ankaret Brain Williams som berättare. En kommitté har formats för att granska filmen och denna har nu framfört negativ kritik. I Washington Post citeras kommittén: “We continue to posit that the video may very well leave viewers with the impression that all Muslims bear some collective guilt or responsibility for the actions of al-Qaida, or even misinterpret its content to justify bigotry or even violence toward Muslims or those perceived to be Muslim (e.g., Sikhs),” Som följd av att centret inte varit hörsamma för kritiken har också imamen Sheikh Mostafa Elazabawy från mosken Masjid Manhattan lämnat kommittén i protest och låtit meddela till museichefen att filmen: "in its present state would greatly offend our local Muslim believers as well as any foreign Muslim visitor to the museum."

Jag har själv förstås inte sett filmen då den inte offentliggjorts ännu, men händelsen väcker många intressanta frågor jag skulle vilja kommentera här. Till att börja med. Kan man göra en balanserad och rättvis film om al-Qaida och attacken under elfte september 2001? Det enkla svaret är ja, men tillvägagångs sättet är långt ifrån självklart. De som studerat al-Qaida, personerna kopplade kring nätverket och deras ideologiska orientering eller bara tagit sig tiden att försöka sätta sig in i de utrikespolitiska spelen kring Afghanistan fram till 2001, förstår mycket väl att det finns många sidor att belysa. De många dokumentärer som under 2000-talet berättat om al-Qaida har därav haft ganska olika sätt att tackla ämnet, men återkommande är också att spellängden inte varit kort. Amerikansk PBS Frontlines långkörare "The Al Qaeda Files" (2000-2005) slutade på sju stycken sextiominuters avsnitt som utkom en per år. När sedan PBS under våren 2007 körde igång serien "America at a Crossroads" (ett omfattade dokumentärprojekt i tjugo delar) blev den inledande delen om al-Qaida, elfte september och Afghanistan en tvåtimmarspilot. Båda PBS-projekten är mycket sevärda och har huvudsakligen mött god kritik, men likväl fångar de inte heller alla nyanser eller detaljer. En annan långkörare är brittiska Adam Curtis "The Power of Nightmares" (2004, BBC) som i tre längre delare gjorde en ideologisk undersökning av de amerikanska neokonservativa grupperna kring Bushadministrationen och al-Qaida med utgångspunkt ur Sayyid Qutbs idéer. Curtis gjorde många intressanta observationer som PBS inte täckte in, men hans dokumentär har förstås ett helt annat upplägg och stil.

För att poängtera en kontrast noterar jag en artikel av CBS New York där det står att filmen som ska visas vid Memorial Center har en spellängd på sju minuter. Man kan onekligen fråga sig vad som egentligen hinner redovisas på denna tid. Jag upplever att en vanligt förekommande inställning rörande dokumentärfilmens sanningsbärande potential är i spel här. I forskning kring dokumentärfilm brukar det pratas om "the discourse of sobriety", en idé om hur dokumentärfilm som medium i sig uppehåller någon slags "nykter" objektivitet som skiljer sig från spelfilm. Denna idé är förstås falsk då dokumentärer framställs genom klippning, urval och en samverkan mellan regissör och det som önskas framställas (personer och miljöer som regissören måste interagera med). Idé finner jag ett eko av i museichefens Joe Daniels försvar i Wasington Post: "Our No. 1 standard is, are we objectively telling the story of what happened? And we feel like we’ve satisfied that,". Jag undrar, Hur kan det ens röra sig om objektivitet när urvalet av vad man ska berätta begränsas till sju minuter?

Detta för mig också till två andra väsentlig frågor: Är verkligen en dokumentärfilm rätt medium för det man önskar åstadkomma? Och hur passar egentligen berättelsen om al-Qaida och deras utveckling fram till attentatet in i minnet av händelsen. Med andra ord, vad innebär det att minnas al-Qaida? För jag tror att det finns en känslig och svårkanaliserad diskussion under ytan här, nämligen målet med att minnas på Memorial Center. Att minnas attentatets offer och det meningslösa i deras död är inte "svårt" men vart bär meditationen över den extremism som orsakat denna död? Hur långt ska extremismen förklaras och förstås av besökarna på Meomorial Center? Kanske är det bättre att lämna berättelser om al-Qaidas uppkomst till tegelstenarna i gåvoshopen (om det finns det en sådan)? Eller visa flertalet dokumentärer över en helg? Eller ha seminarier och panelsamtal? Eller vore det att ge extremismen för stor plats för ett forum för sorg och helande?

Att minnas elfte september är svårt utan att minnas al-Qaida och oavsett hur det minnet ska behandlas (vilket inte jag kan svara på då det är en fråga för främst offernas anhöriga) är det svårt att tro att en sjuminutersdokumentär  kan vara lösningen.

Tillägg + Om Wisconsinskjutningen

Kände att förra inlägget kanske gav intrycket av att islamofobiska röster får fritt spelrum i Förenta staterna. Så är självklart inte fallet. Händelsen i Yorba Linda 2011 måste förstås ses ur ett större perspektiv. Sen elfte september 2001 har det funnits åtskilliga initiativ och aktioner som kämpat mot islamofobi i Förenta staterna. Den tidigare nämnda rapporten från Center for American Progress är ett exempel. Ett annat exempel är hur efter elfte september, invånarna i Toledo i Ohio lät bilda en mänsklig mur runt ett islamiskt center efter att den lokala moskén hade blivit beskjuten. I Detroit under samma period gick även grannar samman och patrullerade gatorna runt moskéer. Diskussionen om "Racial Profiling" och hur de nya säkerhetslagarna kommit att begränsa de medborgerliga fri- och rättigheterna har också varit en ständig kamp.

Vad Yorba Linda-händelsen ytterst visar är att de islamofobiska krafterna under de senaste åren har fått ett mer organisatoriskt uttryck av skrämmande dimensioner. Det islamofobiska etablissemanget jobbar idag på en multidimensionell basis i form av uttryck och strategi. Etablissemanget producerar och formar idag bloggar, aktioner, dokumentärfilmer, tv-program, protestlistor, krönikor, tankesmedjor, politiker, forskare, politiska happening och framför allt opinion. Vad som på 1990-talet framstod som unken arabrasism eller orientalism har idag formats till en enorm åsiktsbank med en spännvidd: Från uttryck som "alla terrorister är muslimer" till snedvridna teologiska utläggningar som tros bevisa muslimers inre natur (t ex "koranen säger att man måste döda otrogna, därför vill alla muslimer döda otrogna, precis som terroristerna" osv). Den som tar till sig en islamofobisk förståelse eller åsikt kan få den i intellektualiserad form av t ex kolumnisten Frank Gaffney eller orientforskaren Bernard Lewis eller så kan den lyssna till en vulgär visa av komikern Victoria Jackson i en tv-show vid namn PolitiChicks. Även inom aktionen i Yorba Linda finner vi denna spännvidd - från politisk retorik från podiet till vulgära rop från deltagare.

Men det är förstås när islamofobin får direkt våldsamma uttryck som den är som synligast. Vilket för mig in på ett annat ämne. I helgen inträffa en ohygglig historia i Oak Creek, Winsconsin. En beväpnad man sköt ihjäl sju personer i ett Sikhiskt tempel. Efter att poliser kommit till platsen uppstod en skottväxling vilket resulterade i gärningsmannens död. Jag vill inte fälla något omdöme om motiven till detta illdåd, men mycket pekar på att detta kan vara en vansinnesakt närd av islamofobi. Sikher har varit en grupp som vid återkommande tillfällen blivit måltavlor för islamofobisk aggression efter elfte september. I övrigt kan det inte riktigt påstås att sikher i Förenta staterna haft några specifika fiender. Ett möjligt undantag finner vi på 1980-talet. Då skedde en del attentat mot sikher och hinduer av personer med knytningar till den muslimska gruppen Jamaat al-Fuqra (t ex bombningen av en sikhisk institution i Seattle 1984). Jamaat al-Fuqra är dock idag en tillbakadragen grupp som inte gör mycket väsen av sig.* Deras höjdpunkt var under den tidiga etableringen i slutet på 1970-talet och början av 1980-talet då man tilldrog sig många medlemmar från de då inifrån kollapsande islamistgruppern på östkusten (t ex Muslim Islamic Brotherhood och Dar ul-Islam). De våldsamma akterna under 1980-talet kan nog bäst förstås utifrån den puritanistiska och seperatistiska prägel (med visa sufistiska mystika drag) som karaktäriserade gruppens tidiga period, samt dess kopplingar till Pakistan.

Det finns dock ingen anledning att tro att gärningsmannen till skjutningen i Wisconsin skulle ha några kopplingar till Jamaat al-Fuqra, men att det förekommit hatbrott av "ickeislamofobisk natur" mot sikher är däremot intressant att notera. Under 2000-talet har många hatbrott mot sikher kategoriserats som islamofobiska. Den rasistiska termen "raghead" har kommit att bli en symbios för det hat mot bärare av trubanliknande huvudbonader och allt som upplevs som muslimsk och/eller arabiskt (med andra ord främmande från en upplevd västerländsk horisont). Bland annat var det ragheads som gärningsmannen Frank Rouge sa att han skulle ha ihjäl innan han sköt mot två libaneser på en bensinstation, en afghansk-amerikansk bostad och sikhen Balbir Singh Sodhi. Frågan som bör ställas är om man kan tala om en "sikhofobi" eller kanske en sikhisk dimension inom islamofobi. Islamofobi är trots allt någon vi börjat prata om  på slutet av 1900-talet och framförallt på början av 2000-talet, men dess förhistoria är bland annat orientalismen vars religiösa orientering kan sägas omfattas av mer än islam och vars ursprung har kopplingar till de forna kolonierna. Hur ser en rasism mot sikher ut i from av felaktiga föreställningar och misstolkningar? I vilken mån är det något som kan förekomma utan koppling till islamofobi? Kanske är detta frågor som kommer få större uppmärksamhet framöver. Inte bara i skuggan av de förfärliga händelserna i Wisconsin utan också i samband med att den islamofobiska kunskapsregimen och dess etablissemang blir allt mer kartlagt.

För er som vill läsa mer om händelsen i Wisconsin rekommendera jag två artiklar av en vän och tidigare lärare till mig, Kristina Myrvold. Hon är expert på Sikhisk religion och aktiv vid Lunds Universitet.

-Sikhernas reaktion på masskjutningen i Wisconsin

-Sikher hjälteförklarar den amerikanska polisen

---------------------------------------------------------------------------------------

*Den islamofobiska organisationen Christian Action Network försökte år 2009 genom dokumentären Homegrown Jihad framställa Jamaat al-Fuqra som ett starkt underjordiskt terroristnätverk med slutna terroristceller i form av småbyar utsprida i landet. Brott med eventuella kopplingar till Jamaat al-Fuqra har de senaste decenniet främst varit av ekonomisk natur med undantag för det svårverifierade påståendet om att Sheikh Gilani skulle vara inblandad i amerikanska journalisten Daniel Pearls kidnappning 2002. Amerikansk underrättelsetjänst beskriver gruppen som ofarlig i dagsläget och filmen som sensationalistisk och dåligt grundad. Jag har själv tagit del av dokumentären och hoppas få skriva mer om den och Jamaat al-Fuqra vid ett senare tillfälle

Hur mycket ska vi bry oss?

Gårdagens demonstration av högerextrema och antimuslimer i Stockholm var inte direkt något att höja på ögonbrynen för. Uppemot hundra demonstranter dök upp och ungefär det dubbla antalet i motdemonstranter. En del våldsamheter blev det men ingen egentlig sammandrabbning mellan de två grupperna. Så var det en lyckad manifestation för arrangörerna och bör vi oroa oss?

Visuellt föll nog det mesta på plats för arrangörerna. De fick en chans att rabbla islamofobiska mantran och slagord och den stora polis- och mediebevakningen gav ett uttryck för gruppens underdog-identitet. Antalet demonstranter var dock väldigt lågt och inga svenska talare tog till podiet. Detta var inte oväntat då till skillnad från brittiska EDL så har både norska och svenska Defense League sen sin början varit oorganiserade och få till antalet. Detta beror på de motstridigheter som präglat den högerextrema miljön i Norden där det varit svårt att hålla sams p g a ständiga inre konflikter. Man kan kanske tycka att uppemot hundra demonstranter är ett stort antal, men om man betänker att demonstrationens vision var något av en antimuslimsk missnöjesfolkfront så känns det som ett klent antal. Av antirasistiska tidning Expos analys att döma var dessutom svenska arrangörers inblandning mer eller mindre begränsat till ordnandet av polistillståndet för demonstrationen. EDLs dominerande roll i det hela har säkerligen också spelat en roll i begränsningen av antalet demonstranter. Gruppen har omskrivits flitigt i svensk media det senaste året. Förutom inom landets tidningar var gruppen centrum för uppmärksamhet i Uppdrag gransknings avsnitt Heligt krig som granskade de olika grupperna och personerna som Anders Behring Breivik skickat sitt tusensidiga manifest till. Man kan med andra ord gott säga att ett eventuellt samröre med EDL ger upphov till ett noggrant övervägande, även för högerextrema grupper.

Motdemonstranternas roll och betydelse för händelsen är något som måste diskuteras. Vid sådan här händelser kommer alltid frågan upp om man inte ger den lilla extrema gruppen för mycket uppmärksamhet genom den våldsamma situation som motdemonstrationer nästan alltid medför (OBS! Jag menar inte i någon mening att motdemonstranterna är skyldiga till oroligheterna, bara att oroligheter är väldigt svåra att undvika när man arrangerar motdemonstrationer i allmänhet). Jag tror det väsentliga här är att förstå att motdemonstranter, beroende på val av taktik och möjlighet till samordning, har en möjlighet att styra situationer, men samtidigt har väldigt svårt att göra sig fria från mediebevakningens dramaturgi. Mediebevakningen under demonstrationen går verkligen att ifrågasätta. Det sociologiska begreppet "setting the agenda" är relevant här. Om man livesänder ett tal av en uttalad antimuslimsk personlighet och ens läsare ger höga siffror, är det för att läsarna är intresserade av talet i fråga, eller är det för att de tror att det borde vara intresserade eftersom svensk media ger intrycket av att man borde bry sig?

För att återgå till motdemonstranterna. Att vi har antifascistiska nätverk och grupperingar runt om i landet som är redo att agera när den här typen av händelser uppstår är en stor tillgång. Det innebär ett väsentligt begränsande för de antimuslimska krafternas handlande och propagerande av islamofobi. Att antimuslimerna ständigt måste räkna med antifascistiska krafter i bilden när de planerar offentliga aktioner, är en oerhört viktigt långsiktig effekt av motdemonstrationer.

Hatbrott av islamofobisk karaktär är ingen ovanlighet i Sverige, men vi har ännu inte sett mer offentliga islamofobiska aktioner av den kaliber som vi till exempel finner i Förenta staterna. Avslutningsvis vill jag därför posta ett videoklipp nedan för att påminna om hur organiserad islamofobi kan se ut, när den är som värst. Hur hade situationen i Yorba Linda 2011 sett ut med tvåhundra motdemonstranter närvarande?

Rädsla AB

Imorgon kommer antimuslimska aktivister och talare gå samman i Stockholm för att demonstrera. Man kan nog påstå att demonstrationen kommer vara den första av sitt slag att anordnas i Sverige, åtminstone om man ser till storleken av demonstrationen. Som VIP-gäster för arrangemanget kommer en rad kända namn, bland annat Pamela Geller från amerikansk Tea Party, Robert Spencer som driver en av de största islamofobiska bloggarna, Jihad Watch, samt Tommy Ribson från högerextrema English Defense League.

Jag har ingen aning om hur den mediala bevakningen kommer att se ut. Troligen kommer det att vara mycket fokus på det eventuella våldet och agerande av motdemonstranter, men det jag hoppas på är att vi får se en omfattande debatt om islamofobins ekonomi och organiseringsförmåga. För vad denna manifestation ytterst sätt kommer att uttrycka, vad jag tror är en väsentlig poäng för deras arrangörer, är en illusion av en både nationell och internationell motståndsbrigad. Antimuslimerna vill ge bilden av sig själva som en militant folkrörelse som vågar visa sig på gatan och stå emot ett inbillat hot från muslimer. Man har byggt upp en föreställning, en världsbild av den europeiska och amerikanska offentliga sfären som en frihetszon där varje uttryck för muslimsk närvaro innebär en kränkning. Vilket negativt uttryck som helst av en person som man tros kunna identifiera som muslim, vävs in i en eskatologi där detta uttryck blir ett av många historiska angrepp mot denna frihetszon (från slaget vid Wien 1683 till idag). Antimuslimernas demonstration, deras sätt att göra sig synliga, blir ett förverkligande av deras inbillade motståndskamp. Genom att demonstrera synliggör de inte bara sitt motstånd, de påtvingar också oss andra deras världsbild, de ifrågasätter varför vi inte upplever hotet från islam så som de gör. Antimuslimernas demonstration är en aggressiv handling för spridandet av rädslas propaganda.

Men rädslas propaganda och strukturerna som när dess spridande är enkla att exponera. Det är också därför jag skriver det här inlägget. Jag vill påminna om hur viktigt det är att se aktörerna bakom islamofobin och de ekonomiska intresse som finns där. Att förstå att den slentrianmässiga rasismen och rädslan för det okända man kanske möter bland människor i vardagen är en sak, medan de personerna som omformulerar dessa rädslor till retorik, politik och aktion är en väsentliga och oroväckande kraft för negativa förändringar i samhället.

Jag vill därför idag rekommendera en rapport och en föreläsning (som i sin tur är en del av ett större forskningsporjekt). Rapporten heter Fear Inc.: The Roots of the Islamophobia Network in America och har tagits fram av det oberoende utbildningsinstitutet Center for American Progress. Det är en noggrann och intressant kartläggning av mediala medel, plattformar och ekonomiska strukturer som islamofobiska röster har nyttjat i Förenta staterna (både Robert Spencer och Pamela Geller kartläggs och diskuteras i rapporten).

Föreläsningen är från ABFs videotjänst och är av religionshistorikern Mattias Gardell. Gardell ingår just nu i ett större forskningsprojekt om Counter jihad-rörelsen och var som många nog vet kallad som vittne under rättegången mot Anders Behring Breivik. I föreläsningen låter Gardell i noggrannhet kartlägga de många olika influenser som låtit bygga upp Breiviks tusensidiga manifest.

Slutligen, för er som befinner er i Stockholm och vill visa att ni inte delar antimuslimernas förvrängda världsbild är här en länk till ett event på Facebook.

Take Care!

Muslimer på silverduken

Såg nyligen Qasim "Q" Basirs omtalade film Mooz-lum (2011) om den unge Tariq (Jonathan Smith/Evan Ross) som börjar på college efter en komplicerad uppväxt med skilsmässa i famlijen och en sträng religiös far (Roger Guenveur Smith) med höga krav. Det hela utspelar sig i ett Förenta staterna på väg mot elfte september katastrofen 2001. Det är en ganska ojämn film vars brister dock till större del ligger i hur den hanterar vissa högdramatiska scener, men samtidigt märks det att det ligger ett väl uttänkt och komplext manus i grunden. Utan att avslöja för mycket kan sägas att Tariq slits mellan negativa religiösa erfarenheter och en identifiering som muslim på campus. Här spelar hans syster (Kimberley Drummond) och hans barndomskompis (Vladimi Versailles) väsentliga roller i att dra Tariq i olika riktningar och man sitter som naglad mot slutet över hur egentligen Tariq ska komma ur sin utveckling på campus. Det är på många vis en unik film. Visst har vi sett mer positiva och trovärdiga representationer av muslimer inom amerikansk film de senare åren, men än mindre har de varit karaktärer av samma komplexa sort som Tariq. Här finns förstås en problematik som inte är lättlöst. Mot bakgrunden av den oerhörda mängd av muslimska/arabiska terroristkaraktärer som återkommit i amerikansk filmhistoria blir fallet lätt att man som reaktion bildar nya stereotyper så som den överdrivet goda och västerländska muslimen. Eller en snäll muslim som dock är väldigt orienterad av sin religion, d v s ständigt markerar på olika vis att hen är muslim (t ex genom att i den enda scenen hen medverkar ursäkta sig för att gå och be en stund). Mooz-lum, som i allra högsta grad handlar om religiös orientering, faller dock inte i den fällan. Religion diskuteras flitigt genom hela filmen men här finns andra teman som väger upp det. T ex så är Tariqs första dagar på campus något av en chock eftersom han aldrig festat eller gått på konsert, men samtidigt pekar filmen på att den erfarenheten inte på något vis behöver vara specifik för Tariqs uppväxt. Tariqs föräldrars bråk som leder till skilsmässa kan till en början tyckas handla om religiösa föreställningar, men visar sig snarare ha ett problematisk känslomässigt djup som kommer från faderns självhävdelsebehov.

Sammanfattningsvis känns Mooz-lum som en efterlängtad film och trots dess ojämnheter tror jag att många kommer uppskatta den. Den känns som ett väsentligt inlägg i debatten om religiös identitet i dagens Förenta staterna och också en viktig film om situationen för många amerikanska muslimer kring elfte september 2001. Det är dock synd det skulle ta tio år innan någon vågade göra en sådan film.

I anslutning till det här inlägget skulle jag också vilja tipsa om en intressant tidigare debatt från LinkTV om muslimska karaktärer i amerikansk film och tv-serier. I panelen sitter bland annat producenter från serier som Sleeper Cell, 24 och Little Mosque on the Prairie:

LinkTV - Who Speaks for Islam? Muslims on Screen